…i journalistikens evolution från tryckta medier till digitala är när de ”stora jobben” också visar sig bli bättre, intressantare och mer tillgängliga på webben jämfört med på papper.
Det jag tänker särskilt på just nu är Svenska Dagbladets insats för nya medier genom att sätta sin GRÄVGRUPP på bloggen! Om till och med gräv går att göra i bloggformat så kan allt göras på webben, det här måste vara det ultimata beviset.
Jag vet att det finns mängder av internationella exempel på grävgrupper som jobbar i ”realtid” som det lite slarvigt brukar kallas, men här i Sverige har det inte hänt förut – i alla fall inte så publikt som Svenskans hedervärda satsning.
Här passar det bra att ge Svenskan en guldstjärna för att de ännu en gång tar ett banbrytande steg på nätet. Det har tidningen gjort i flera år, tidigare under ledning av sin superstjärnaledare Mattias Fyrenius, och nu av bara farten med en rad välskolade kronprinsessor och –prinsar.
Det finns en rad argument för att bloggen är ett mycket bra komplement till tidningen för att löpande publicera gräv i realtid:
1) Det gör arbetet mer transparent och ger läsaren möjlighet att själv ta del av – och värdera – den nyhetsvärdering som journalisten gör (läs: trovärdigheten för grävet ökar när man som utomstående kan få svart på vitt att outputen från grävet inte är hårdvinklat; något som är ett av de generella huvudargumenten mot Janne Josefsson med flera när de går igång med ett avslöjande).
2) Det ger ett mycket intressantare publiceringsflöde där det blir helt naturligt att ”resan” är mer intressant än ”målet” – även inom journalistiken.
3) Det sätter högre krav på journalisten och själva grävet – eftersom öppenheten i arbetsprocessen gör att man inte kan slira på vinklingen när själva slutpubliceringen görs.
4) Det höjer intresset för slutresultatet (kom inte och säg något annat!)
5) Det ger läsaren möjlighet att delta i själva grävet – och detta är ju hela internets basplattform; att det är ett deltagarmedia.
Och vad är argumenten emot ”realtidsgrävet”. Ja, självklart kan en reporter tycka att hon eller han vill hålla sitt scoop hemligt fram till slutpubliceringen. Detta får man ju ha respekt för, men samtidigt är konkurrensen om scoopen inte så enastående stora att inte fyra av fem gräv kan ”outas” redan under processen. Sen får Expressen kanske hålla på sitt Jan Guillou-scoop för sig själv utan att blogga iväg det i ett tidigt stadium – men detta gräv ser jag som undantaget som bekräftar regeln i det här fallet.
I stället ser jag spännande möjligheter för fler branscher att använda ”bakom kulissen”-greppet för publicering redan innan själva huvudprodukten kommer ut: varför inte en webbaserad tv-följetong bakom scenen på en filminspelning – som får gå i etern redan innan själva filmpremiären. Vad kan vara så farligt med det – handlingen i filmen är vid 99 procent av fallen känd för omvärlden eftersom den bygger på en tidigare utgiven bok eller liknande…
Min slutkommentar är i alla fall: För 7-8 år sedan tillhörde jag själv dem som tyckte att webben var ett utomordentligt komplement till papperstidningen för exempelvis snabb nyhetsförmedling, medan pappret lämpade sig bättre för långläsning (eftersom bildskärmen inte är ergonomiskt anpassad för ögonen) samt för fördjupande förpackning (eftersom det är bättre att publicera långsam journalistik (gräv) i en långsam mediekanal (papper)).
Nu vet jag att jag hade fel.
Eller snarare så var dessa åsikter inte speciellt bakåtsträvande då, snarare tvärtom. Men däremot har utvecklingen tagit oss till ett annat stadium av medielogik där nätet visst lämpar sig för långa texter (det finns numera mängder av forskning som visar att ögat inte har några problem att läsa långa texter på bildskärm) och även för paketering av komplex information.
Så nu finns snart inga argument för papperstidningens eventuella överlägsenhet gentemot webben – i någon journalistisk form.
Det finns inga relaterade artiklar.
