Oavsett vad Aftonbladets chefredaktör Jan Helin gör i utgivarfrågor blir han kritiserad och ifrågasatt. Det är givetvis inte mer än rätt att aktivt granska hans ämbetsutövande eftersom han sitter på en av Sveriges största och hetaste TF-skyddade krutdurkar i form av landets största dagstidning.
Så när han publicerar antydningar i en kulturartikel om att unga stupade palestinska soldater blivit berövade sina inre organ av Israels militär, blir det självklart liv i hela luckan. Och när han portar SD från att annonsera i tidningen – ja då blir det spinn om det. Bra så.
Och självklart ska det bli ett jätteliv om hans senaste uppmärksammade utgivarbeslut, där han verkligen utmanar Tryckfrihetsförordningen. Problemet för Jan Helin den här gången är att han kanske inte räknade med att få sån kritik från sina mediekollegor – en kritik som mycket väl kan stjälpa hela den i sig intressanta publiceringstanken. För visst var avsikten med att publicera SD-ledaren Åkessons vedervärdiga utspel att lyfta fram SD:s verkliga åsikter i dagsljus, för att en gång för alla sätta dagordningen för granskningen av vilka frågor som SD egentligen står för i stället för att låta partiet smyga med sin populistiska och ibland rätt lyckosamt dolda light-rasism.
Det Jan Helin gjorde var ett väldigt vågat men väldigt intressant publicistiskt grepp – så smart i sin egen enkelhet genom att låta skurken själv få erkänna sin egen vidrighet. Men uppenbarligen var Jan Helin för smart för många av sina kollegor i mediebranschen. För efterdebatten har handlat mycket mer om ”rätt” eller ”fel” i själva utgivarbeslutet (vilket i sig är en rätt torftig debattnivå; det är ju bara att läsa innantill så förstår man vad man får och inte får trycka i en tidning i Sverige). Jan Helin är ju också villig att stå för publiceringen – och han kan helt säkert läsa TF innantill – men det är ju inte det som är själva grejen med utgivarbeslutet. Det handlar ju faktiskt om att till och med utmana utgivarskapets lagliga gränser för att nå ett demokratiskt syfte.
Ibland blir det bara lite väl lätt att låta det intern-mediala sandlådemanéret ta över i stället för att mer ingående reflektera över vad publiceringsbeslutet verkligen handlade om – och vad det kan åstadkomma.
Det finns inga relaterade artiklar.
